Vad är det för fel på järnvägsargumentet?

I ETC kritiserar Andreas Gustavsson Magnus Ranstorp för att denne kritiserat den nuvarande migrationspolitiken med argumentet att de som vill att svenskarna ska öppna sina hjärtan själva inte öppnar sina hem för flyktingar. Magnus Ranstorp menar att han påvisat en dubbelmoral.

Motargumentet från Gustavsson är att man inte nödvändigtvis själv behöver lägga järnväg, bara för att man argumenterar för en utbyggnad av järnvägen. En variant på detta argument kommer från de debattörer som kräver att SD, som säger sig vilja hjälpa flyktingar i närområdet med diverse insatser, inte själva åker ner till konfliktområden och bygger tältläger eller säkrar vattenförsörjning.

Det man missar med ”järnvägsargumentet” är att Reinfeldt (med flera) bad och ber svenska folket att öppna sina hjärtan från sin position i en av Sveriges mest segregerade och välmående kommuner. Han bad svenska folket i gemenskap göra en insats som han inte själv tänker bidra till. Önskemålen om öppnade hjärtan kommer påfallande ofta från välmående kommuner, företrädesvis i Stockholmstrakten, med ekonomiskt, kulturellt och etniskt segregerade skolor och bostadsområden dit inträdesbiljetten är högavlönat jobb och ett antal miljoner på banken. Personer som bor i dessa områden, dit ingen flykting har råd eller möjlighet att flytta, ber alltså mindre privilegierade personer att öppna sina hjärtan samtidigt som de själva bygger ekonomiska och kulturella vallgravar runt sig själv och de egna nära och kära.

Järnvägsargumentet då? Jo, det fallerar eftersom de personer som argumenterar för utbyggd järnväg inte (eller i alla fall mycket sällan) argumenterar för att svenska folket gemensamt ska fatta spadarna och bygga ut järnvägen, det de argumenterar för är i själva verket att Trafikverket (eller vilken myndighet det nu vara månde) ska få ökade resurser så att de i sin tur kan ombesörja en utbyggnad. På samma sätt argumenterar ”hjälp i närområdet”-falangen för att FN, NATO eller annan institution ska ges mandat och resurser att göra en militär-humanitär insats – inte för att svenska folket ska lämna hus och hem och ge sig ner till Syrien för att hjälpa på plats (även om just ”hjälp i närområdet”-argumentet extremt sällan formuleras i detalj, det är nästan så att man misstänker att ingen vet vad man ska göra åt Syrienkonflikten...).

Järnvägsargumentet är alltså ett exempel på en halmgubbe. Man feltolkar motståndarnas argument (ingen påstår att man personligen måste delta i de reformer man argumenterar för) och argumenterar mot denna feltolkning.

Som jag tidigare skrivit här på bloggen betyder denna dubbelmoral naturligtvis inte att det är fel att öppna sina hjärtan. Det kan mycket väl vara rätt sak att göra, även om den som uppmanar oss att göra det är en person som gör sig skyldig till dubbelmoral.