I diskussionen om åldersbedömning av ensamkommande flyktingbarn förekommer en rad missförstånd, sannolikt för att diskussionen hela tiden rör sig i gränslandet mellan politik, juridik och medicin. Och det är sannerligen inte okomplicerat. Direkt pinsamt blir det när Sveriges mest lästa tidning går ut och kallar åldersbedömning för "ovetenskapligt trams" och drar paralleller till vaccinskeptiker.
Jag tänkte här ge min syn på de mest vanligt förekommande missförstånden, på båda sidor av debatten:
1) "Medicinsk åldersbedömning (med röntgen) är exakt, objektiv och tillförlitlig."
Precis som med alla andra medicinska tester och ingrepp finns felkällor oavsett metod. Utvecklingen av tänder, skelett mm sker dock någorlunda förutsägbart, och genom att analysera detta kan man säga inom vilket intervall en persons ålder ligger med en viss grad av sannolikhet. Om man sätter upp en hög sannolikhetströskel (exempelvis 95-99%) får man ett bredare sannolikt åldersintervall, och vice versa. Men det är omöjligt att säga 100% säkert hur gammal en person är med dessa metoder. Socialstyrelsen anger ett felintervall på +/- 2-4 år. Detta betyder alltså att en ålder kan uppskattas med rimlig säkerhet i ett intervall mellan 4 och 8 år. 19-27, 17-21, 18-23 etc, beroende på bakgrundsinformation (mer om detta nedan).
Detta får förstås till följd att man måste acceptera en viss risk för felsvar, vilket gäller för alla medicinska tester och utredningar. Socialstyrelsen rekommenderar minst 95% säkerhet. Vi kan förstås fundera över om detta är "ovetenskapligt trams", men konstaterar att det är en risk som i andra sammanhang betraktas som rimlig. Man kan argumentera för att ingen risk kan accepteras, men i andra vågskålen har vi ett system där ändliga resurser ska - och måste - läggas på dem som verkligen behöver dem. Därför bör vi försöka säkerställa 25-åringar inte tar upp platser på hem avsedda för hjälpbehövande 15-åringar.
2) "Utan "referens" kan testerna inte användas, och det finns inga referensmaterial för Afghanistan, Syrien, Eritrea, Somalia mm. Därför är testerna helt värdelösa för barn från dessa länder."
Det stämmer att det finns etniska skillnader i när ben och tänder mognar, och att experter på området därför rekommenderar att man använder det mest tillämpliga referensmaterialet. Det betyder dock inte att metoderna inte kan användas om perfekt referensmaterial saknas, det betyder bara att osäkerheten blir större, vilket naturligtvis ska tas i beaktande när man gör sin slutliga bedömning (som förstås ska bygga på mer än bara radiologiska undersökningar!).
Kravet på referensmaterial kan också dras till sin spets med olika etniska grupper från ett visst land (vad är det till exempel som säger att hazarer inte kan skilja sig från pashtuner eller tadzjiker även om alla kommer från Afghanistan?) och olika stammar av samma etnicitet (se exempelvis denna icke uttömmande lista på olika hazarstammar). Det kan naturligtvis finnas skillnader mellan stammarna också, men poängen är att skillnaderna mellan alla de folkslag som undersökts är relativt små. Skillnaderna varierar beroende på om man bedömer skelettmognad eller tandmognad, men sammantaget omöjliggör de inte på något sätt en konservativ bedömning så som Socialstyrelsen rekommenderar.
3) "Ålderstesterna är viktiga för att avhjälpa det pressade läge Sverige befinner sig i"
Av punkt 1 och 2 följer att många 18-, 19- och 20-åringar kommer att "frias", dvs att undersökningarna inte med tillräcklig säkerhet kan utesluta att personen är 17. Så måste det naturligtvis vara. Eftersom det i nuläget kommer ca 2000 ensamkommande barn i veckan - 100000 på årsbasis - och endast en viss andel av dessa är över 18, en viss andel av dessa i sin tur så pass mycket över 18 att det kan visas med rimlig säkerhet kommer det inte att vara en särskilt stor andel som kan bevisas vara över 18 även om man börjar med frikostigt testande. Även om det skulle vara så många som hälften (siffran tagen HELT ur luften, det är sannolikt mycket färre) har vi fortfarande ett extremt pressat läge, särskilt med tanke på hur få det är som återvänder efter avslag. Och märk väl att frågan om asyl är separat från åldersfrågan. Många av de ensamkommande barnen uppfyller sannolikt kriterierna för skyddsbehov som gör att de kvalificerar sig för asyl även som vuxna enligt nuvarande regelverk och praxis. (Ska skynda mig att tillstå att jag inte är särskilt insatt i hur dessa ärenden bedöms.)
Man kan argumentera för att det faktum att det tills nyligen varit känt att Sverige inte ålderstestar bidragit till att vi just nu får en oproportionerligt stor andel av alla ensamkommande flyktingbarn som kommer till Europa. Det är inte helt enkelt att motbevisa ett sådant påstående, men även om vi inför ålderstestning framstår Sverige som relativt generöst bland Europas länder. Slutsatsen att ålderstestning inte är en tillräcklig åtgärd för att vända de trender vi nu ser är ändå rimlig.
Dessutom har Migrationsverket nyligen vänt på bevisbördan när det gäller åldersbedömning. Istället för att endast gå på den sökandes uppgifter gör Migrationsverket en egen bedömning efter samtal med den sökande, och om den sökande anser sig felaktigt bedömd är det upp till den sökande att göra sin ålder trolig. Det gör att diskussionen om huruvida man ska införa ålderstestning eller inte tappar mycket av sin relevans.
4) "Den medicinska expertisen avfärdar ålderstesterna som otillförlitliga"
Detta hör man ofta, och i princip undantagslöst hänvisas till svenska Barnläkarföreningen, som gjort ett antal uttalanden som uppmärksammats av många, samt feltolkats och felciteras av nästan lika många.
Det Barnläkarföreningen faktiskt skriver är följande:
Detta är första sidan i rapporten. Första sidan!
Barnläkarföreningen anser alltså att dessa undersökningar ska göras om det inte är uppenbart överflödigt! På något sätt har detta uttalande, genom den svenska debattens lekmäns perversa visklek, transmogriffats om till att Barnläkarföreningen "dömer ut" ålderstestning!
Barnläkarföreningen vänder sig dock mot att dessa undersökningar får en framskjuten plats jämfört med den psykosociala bedömningen. Det finns, som diskuterat ovan, tyvärr en stor övertro till vad dessa "objektiva" undersökningar kan tillföra. Barnläkarföreningen har naturligtvis helt rätt i att det finns en fara i att icke-experter övertolkar resultat och felbedömer barn som vuxna. Säkert är fler än Lars Almroth också rädda för att användas som alibi av Migrationsverket. Det betyder INTE att Barnläkarföreningen avfärdar undersökningsmetoderna som ovetenskapliga - de säger tvärtom att de ska göras (om de inte är "uppenbart överflödiga")!
(På tal om icke-experter är professorerna Ascher och Hjern mycket framträdande i denna debatt, och marknadsförs av många sekundärdebattörer som experter på området. De har emellertid inte publicerat någon egen forskning på detta område (åtminstone inte enligt PubMed), och det är svårt att förstå varför dessa professorer skulle väga tyngre än exempelvis en riktig expert inom rättsodontologi.)
Det är en fullständig gåta att denna debatt har tillåtits spåra ur som med Aftonbladet-exemplet ovan. Hade skränfockarna bemödat sig om att läsa (eller i alla fall ÖPPNA) de dokument de slår varandra i huvudet med hade vi sluppit de värsta avarterna och förhoppningsvis kommit närmare en konstruktiv lösning.
Det blir intressant att se om Migrationsverkets nya praxis bidrar till en förändring av läget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar