Så kom då ett migrationspolitiskt utspel från moderaterna, och till skillnad från MÖK2 är det en reell omsvängning. Kritiken har inte låtit vänta på sig.
Det finns ingen brist på debattörer som anklagar moderaterna för att försöka vinna tillbaka väljare från SD, och det är säkert inte osant. Man kan också tänka sig att m inte i första hand drivs av populism, utan att de genuint håller med stats-, finans-, utrikes- och justitieministern om att vi har en ohållbar situation, men att de däremot inte delar dessas obetvingliga optimism om att EU kommer att dyka upp som en vit riddare och rädda oss. Mer om det senare.
Är detta då ett steg mot införandet av ett fascistiskt styre, som förvånande många av de debattörer som fram till helt nyligen varnade oss för överdriven alarmism om flyktingsituationen gör gällande?
Näppeligen. Moderaternas förslag är tre till antalet. Sänkt EU-avgift (torde inte behöva motiveras), effektiviserad återvändandeprocess (de som inte har rätt till asyl ska återvända, något som inte heller borde vara kontroversiellt) och tillfälliga gränskontroller. De två första punkterna kan knappast tolkas som eftergift åt fascistiska strömningar, så låt oss fokusera på de tillfälliga gränskontrollerna.
Innebär tillfälliga gränskontroller i en akut kris att moderaterna ger efter för smygfascismen och överger sin vision om ett öppet samhälle? Innebar, för att dra en inte alltför avlägsen parallell, Hank Paulsons räddningsplan för USA:s bankväsende, med statliga ägarposter värda hundratals miljarder, att USA övergav kapitalismen? Endast för storkonsumenter av aluminiumfolie. Det är naturligtvis fullt möjligt att genom otur, inkompetens eller bådadera hamna i en situation där man kortsiktigt tvingas göra saker som går mot ens vilja och övertygelse. Det är inte med glädje moderaterna lägger de här förslagen, lika lite som Hank Paulson var glad över att tvingas be kongressen om 700 miljarder dollar för att rädda kapitalismen från dess superhjältars girighet.
Stefan Löfven var om inte snabb så i alla fall tydlig med att han inte är imponerad av förslaget. Han tycker inte att han har "hunnit diskutera" den här frågan med EU ännu, och han menar att vi måste hitta en gemensam EU-lösning. När jag ser framför mig hur Löfven upptäcker att det är lite motigt att övertyga övriga EU-länder om att hjälpa oss med våra problem kommer jag att tänka på det gamla pokerordspråket "If you can't spot the sucker at the table, it's you". Problemet för Löfven är förstås att alla andra EU-länder tycker att de redan har en utmärkt lösning: Tyskland och Sverige tar hand om flyktingarna!
Tyskland har nyligen signalerat ordentliga uppstramningar gentemot afghanska och syriska flyktingar, vilket knappast förbättrar Löfvens förhandlingsläge eftersom 1) det sannolikt leder till ökat antal flyktingar till Sverige och en än mer desperat situation och 2) alla som följer den svenska debatten känner till den inrikespolitiska situationen och vet att migrationsministern sagt att han inte kan se någon svensk lösning. Kan man överhuvudtaget tänka sig en sämre utgångspunkt för att övertyga övriga EU-länder att "ta sitt ansvar" för flyktingströmmarna? Jo, det kan man. Man kan dessutom ha uppenbara problem med bristande integration, stora sociala problem och ett ökande utanförskap som gör förhandlingsparterna än mindre benägna att solidarisera sig - särskilt när de varnat för just detta i många år, som i Danmarks fall.
Låt oss konstatera, som det heter, att Löfven och hans fackförhandlarskills kommer att genomgå ett eldprov de kommande dagarna. För allas skull, låt oss hoppas att han klarar prövningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar